En till en löser inte alla problem

Efter ett par lektioner i Second Lifes fascinerande värld är det bara att konstatera att det är elevernas datorer som inte klarar av Second Life. Gårdagens pass lyckades jag förlägga till skolans enda kvarvarande datorsal och det flöt på hur bra som helst. En av fördelarna med att eleverna har en egen dator är ju att man kan frilägga datorsalarna och göra dem till vanliga lektionssalar. Men det går inte att att helt frigöra sig från datorsal. Precis som Second Life kräver CAD-program och 3D-modelleringsprogram mycket datorkraft, något som inte finns i de datorer som en skola normalt införskaffar till sina elever.

Fortsatta problem med lagg

Det är uppenbart så att Second Life kräver mer av datorer och nätverk än vad jag trodde. Bitvis är det omöjligt för eleverna att arbeta på grund av laggproblem, troligtvis beroende på elevdatorernas prestanda. Second Life ligger på nätet, den klient man laddar hem innehåller inte världen som i exempelvis World of Warcraft. Detta ställer krav både på grafikkort och nätverksprestanda. Eventuellt får jag modifiera uppgiften så att eleverna kan använda datorer hemma eller liknande.

Gamla problem lösta, nya tillkommit

Eleverna lyckades med att skapa konton hemma, det vill säga utanför skolans IP-adress. Tyvärr dök nya problem upp idag. Två av fyra elevdatorer låste sig. Jag ser ingen logik i det hela. Eftersom eleverna kommer från två årskurser har de två datormodeller. Men det var en tvåa och en trea som inte lyckades. Själv var jag inne i Second Life igår kväll på min netbook, som ju borde ha sämre prestanda än elevdatorerna, utan problem. Nästa gång skall jag testa det inbyggda verktyget i Second Life som mäter prestanda. Annars ägnades mycket tid idag till avatarskapande. Frisyrer är viktiga! De som lyckades komma in träffades också i en japansk paviljong, efter ett besök inne i cellkärnan och New York.

Projektet börjar ta form

Efter mycken osäkerhet verkar det nu som om slutprojektet på kursen kan bli av. Tanken är att se hur Second Life kan fungera som lärmiljö. Lärdomarna så här långt är att det inte är helt enkelt. Det började med en lång process innan kommunens brandvägg överhuvud taget släppte igenom Second Life. Nu fungerar den biten. Nästa problem dök upp igår. De fem elever som är med i projektet skulle skapa ett konto för att kunna logga in. Men det fungerade inte heller riktigt bra. Tre av fem fick ett felmeddelande om att gränsen för antal konton per hushåll har nåtts. Antagligen beror detta på att de utåt har samma IP-adress. Hoppas att de kan skapa konton hemma. Nåväl, i värsta fall får de arbeta i två grupper. Sedan skall de lägga upp en guidad tur i någon av Second Lifes miljöer. Återkommer efter hand.

Lärobjekt

Vad är ett lärobjekt? Något klart svar på den frågan har jag inte lyckats få. Om man utgår från själva begreppetså handlar det om objekt för lärande. Men handlar det om en hel lektion eller en del av den? I mitt arbete har jag på sistone använt mer och mer video i stället för skriftliga intruktioner, framför allt i kursen webbdesign. Det är ofta mycket enklare att visa hur något går till än att beskriva det. Och till skillnad mot att bara försöka hänga med i vad jag gör på min dator så kan eleven pausa, backa och repetera filmen. Eller titta på den i efterhand. I kombination med introducerande text bör detta falla under definitionen för lärobjekt. På utbildningens övningsaktivitet har jag lagt till ett par exempel som skulle kunna vara hämtade från den lärplattform som jag normalt arbetar med. Jag har också skaffat ett YouTube-konto för att kunna publicera filmerna offentligt.

Om våndan av att vara laglig

Det är inte lätt att både utnyttja den moderna tekniken och samtidigt hålla sig till regelverket. Efter att ha läst på en smula i kurslitteraturen inser jag nu exempelvis att jag skulle ha studerat avsnittet om lag och rätt på Internet innan jag gjorde min Prezipresentation, då jag ju har bilder med där. En annan fråga jag ställer mig är var gränsen för ett intranät går. Är det en lärplattform? En sharepointserver? Eller ett Novellnätverk med gemensamma resurser? Enligt Wikipedia är ett intranät "ett slutet nätverk för datorer. Det är styrt vilka som får tillgång till systemet. Det är tänkt att intranät ska vara en kanal mellan personer i den egna organisationen". Om man skall gå efter denna definition är alla ovan nämnda kanaler intranät, och således får man inte spara exempelvis en Power Point med bilder från Internet där.

Ett annat evigt problem är visningen av film i skolan. Idag finns mycket att hämta på SVT Play, vilket är ok att visa i klassrummet. Men mycket går på kvällstid eller på andra kanaler, och då är det svårare. Vad gäller spelfilm har vi löst det med hjälp av ett Swedish Filmavtal, idag via AV-Centralen, som gör det legalt att visa spelfilm offentligt. Paradoxalt nog är mycket svensk film undantagen! Så det är inte lätt att hålla sig till reglerna...

Tillgänglighetsrevolution

Jag har insett att jag har missat en revolution. Internets intåg i biblioteksvärlden har skett utan min vetskap och när jag nu återigen är kund hos universitetsbibiloteken sitter jag förstummad. Enorma mängder material finns bara några knapptryck bort, allt från enskilda artiklar till hela avhandlingar. Gigantiska biblioteksdatabaser står till mitt förfogande via min dator. Och finns det inte on line kan jag beställa det och få det hemskickat. Materialet kring informationssökning på KTH:s hemsida var ett bra komplement till de genomgångar jag fått på Jönköpings högskolebibliotek. Men med mängden material ökar snårigheten. När jag senast behövde slå i universitetsbibliotekets databas kändes tusen träffar på ett ämne som oöverstigligt. Det krävs större kunnighet idag för att hitta det man söker. Men det finns en rejäl chans att det finns där ute någonstans!

Digitala presentationer

Jag har länge arbetat med digitala presentationer i form av Power Points, och det har fungerat utmärkt. Framför allt är Power Point ett utmärkt verktyg när man skall visa bilder för en klass. Detta har jag främst utnyttjat i svenskan, där jag använder Power Points i B-kursen för att introducera en ny litterturhistorisk epok. Nu har jag gjort om min presentation av renässansens upptäckter till ett Prezibildspel. Jag vet inte om detta är det ultimata användningsområdet, men jag tycker att det fungerar ganska bra. Det blir mer liv än i en Power Pointpresentation (även om jag saknar bildmanipuleringsverktygen i Office 2007) utan att bli lika hysteriskt som när man använder animationer i Power Point. För att klargöra samband bör Prezi fungera utmärkt och jag kommer att fortsätta experimentera med det.

Mobiltelefon i skolan

Mobiltelefonen är ett fantastiskt verktyg i många sammanhang, men i skolan har den ett begränsat värde. Det stora problemet är att flertalet tjänster kostar pengar, och skolan skall, och bör, vara kostnadsfri. Som lärare kan jag inte kräva att eleverna skall lägga pengar på samtal, podcasting, bloggande, MMS:ande, SMS:ande eller surfande. Än mindre att de skall skaffa en mobiltelefon om de inte redan har det. Även GPS-funktionen kräver ofta att man är uppkopplad mot Internet, och således betalar. Kameran är förvisso gratis och kan kanske någon gång komma till användning. Men normalt kan skolan tillhandahålla kamera, både för stillbild och video, när det behövs. Så den dag som alla elever har mobiltelefon, och den kanske redan är här, och användandet av telefonens tjänster inte kostar eleverna något extra, och den dagen ligger nog längre in i framtiden, så kommer jag inte att lägga upp min undervisning efter mobiltelefonen.

Spel i undervisningen

Problemet med att använda spel i undervisningen är att datorspel inte är gjorda för undervisning utan för underhållning. Naturligtvis behöver det inte innebära ett problem i sig, men några aspekter på det hela är ofrånkomliga. För det första tiden. Ett spel skall ta lång tid att spela, annars går det inte att sälja. Det är svårt att göra något över huvud taget i World of Warcraft om man har mindre tid än en timme på sig, och det har man sällan i skolan. Den andra aspekten är priset. En licens kostar ganska mycket pengar. Den tredje aspekten är den pedagogiska. Åtminstone jag har svårt att bli övertygad av filmen från Illinois State University. Att använda WoW i matematik och nationalekonomi som det talas om i filmen känns mest krystat. Nej, jag tror definitivt att spel kan vara nyttiga i undervisningen. SIDA:s spel Zenit, som tyvärr är nerlagt numera, är ett utmärkt exempel. Skolan skulle behöva fler spel, inte minst simuleringar, som illustrerade och fördjupade böckernas kunskaper, men tyvärr är nog svenska ett för litet språk för att det skall vara ekonomiskt intressant att utveckla spel på svenska anpassade för svensk skola.

En värld i utveckling

När jag för ganska exakt två år sedan loggade in i Second Life första gången så kan man sammanfatta känslan med ett ord: förvirring. Då jag 2007 fortfarande spelade World of Warcraft så kände jag mig vilsen i Second Life. Det fanns ingen som delade ut uppdrag och ingen som slogs. I stället för att ha tydliga val vart man kunde röra sig låg hela världen öppen, om man hade en aning om hur man skulle navigera utanför den lilla del som låg i närheten av Sveriges representation. Men jag förstod att här fanns potential. Egentligen är det väl det här, eller något liknande, som kommer att bli framtidens Internet? Människan strävar mot 3d. Att kunna vrida och vända på ett objekt i stället för att se en platt bild. Med vettiga googles skulle upplevelsen bli total.

Om jag hade haft mer tid skulle jag ha plockat fram min gamla avatar och sett om saker och ting var klarare idag, men i stället har jag tittat på några klipp om utbildningsmöjligheter i Second Life, och det verkar väldigt spännande! Det ser ut som om man verkligen har utnyttjat mediets potential, oavsett om det handlar om genteknik, cellbiologi eller en historisk vandring i Harlem. Synd att det inte gick att se klippet om biblioteket. Jag kan tänka mig att experimentera med detta i undervisningen. Språket kan vålla bekymmer dock... Trots att svenska ungdomar anses vara duktiga på engelska så blir det ändå lätt hämmade med ett främmande språk. Och så lär flera av dem som har försökt använda Second Life i undervisning ha stött på ett problem till; ungdomar tycker att grafiken är för dålig vilket gör att de tappar intresset. Det hade varit spännande att få ta del av fler erfarenheter av detta.

e-möten

E-möten kan definitivt spela en roll. I framför allt distansutbildningar kan e-mötet överbrygga avståndet utan att man behöver genomföra en fysisk resa. I det vanliga värvet finns däremot ingen anledning att använda e-möten, möjligtvis om en elev skulle drabbas av långvarig sjukdom och skulle behöva uppdateras på distans. Jag har testat flera system, men det som har imponerat mest är Marratech, som jag till och med har haft en muntlig tenta i. Det går att använda video, naturligtvis ljud, dela virtuell whiteboard, ja, även skrivbord. Det finns en gratisversion om man inte är fler än tre deltagare. Microsofts variant är däremot inte stabil. Den enda gången jag använt den fick vi gå över till telefonkonferens, och då var ändå Microsoft som initierat mötet. Och visst finns det alltid en risk med tekniken, och man är mer beroende av den i en e-konferens än i en klassrumssituation. Men i det samarbete som är inlett med Polen så kommer e-mötet att vara en viktig pusselbit, och vi kommer att använda Marratech.

Interaktiva tavlor

Jag har under ett läsår haft förmånen att arbeta med en interaktiv tavla, av modellen eBeam. Kursen jag hade var Webbdesign, DTR1210, och föreningen Webbdesign och interaktiv tavla var lycklig. Efter lite tillvänjning är det inte svårare att arbeta med en interaktiv tavla än med en vanlig dylik. Det går utmärkt att skriva som vanligt. Men det går ju också att spara det skrivna och lägga ut på lärplattformen efter lektionen, till både närvarande och frånvarande elevers fromma. Men tavlans verkliga styrka visar sig när man utnyttjar den i kombination med den dator som styr tavlan. Här kan man visa saker som vanligt på tavlan, exempelvis en html-editor, och lägga till anteckningar, och sedan spara alltihop, exempelvis som en PDF. En annan styrka ligger i att man från tavlan kan styra datorn, vilket innebär att man kan stå vid tavlan hela tiden. Om jag hade haft möjlighet att välja så hade jag inte valt en eBeamlösning. Jag är vänsterhänt, vilket kräver en viss teknik för att inte skymma sensorn som i detta fall var fast monterad i vänstra hörnet. Denna tavla krävde också projektor, vilket är störande, och också kan skymmas. Numera är tavlor med inbyggd skärm såpass billiga att det är ett mycket mer smakligt alternativ. Den enda fara jag ser med interaktiva tavlor är att de lätt blir beroendeframkallande.

Att arbeta i Bilda

Efter att ha ägnat lite tid åt Bildaoch den första förvirringen lagt sig så är det spontana omdömet om verktyget positivt. Jag är van vid att arbeta i Fronter. Skillnaderna är påtagliga. Fronter försöker simulera klassrummet. Det är just rum man skapar som man sedan fyller med innehåll. Strukturen i Bilda är mer intuitiv då den mer liknar datorns mappstruktur. Att lägga till objekt i Bilda var enkelt, och förfarandet påminner om Fronters. Jag valde att bädda in videosekvenserna i HTML-koden i stället för att ladda upp dem. Fördelen med det är att skolans server inte belastas vare sig trafik- eller utrymmesmässigt. Nackdelen är att man är beroende av en tredjepartsleverantör, i detta fall Screencast. Ett problem jag drabbades var att en mapp som jag skapade, fyllde med innehåll och sedan raderade inte ville försvinna. Möjligtvis kan det ha varit så att det var det första jag gjorde, så att jag kanske glömde att publicera? Nåväl, nu är mappen Referat återskapad och strukturen blir tydligare om jag har kvar den. Att göra en inlämningsuppgift i Bilda är smidigare än i Fronter. På det hela taget känns Bilda som en bra och lättanvänd lärplattform.

Lärplattformar

Lärplattformen är ett ovärderligt verktyg i modern utbildning. Som notorisk deistansstudent har jag kommit i kontakt med de flesta av de varianter som tas upp i kursmaterialet. Alla har sina för-och nackdelar. Ping Pong som jag för tillfället använder i denna KTH-kurs och på min mastersutbildning i Jönköping är kompetent, men är lite rörigt och svåröverblickbart. Mittuniversitetet, där jag läst en del programmeringskurser använder sig av WebCT, som har ett bra annonseringssystem, men annars känns lite amatörsmässigt. Det är konstigt med tanke på att det bygger på BlackBoard, ett system som jag använde för tio år sedan, när det var gratis. Jag tycker att man kan ställa olika krav på en lärplattform beroende på om kursen går på distans eller bedrivs i klassrummet. Bland det bästa jag har varit med om i fråga om distansstudier var en programmeringskurs i Luleå där alla föreläsningar skedde medelst Marratech. Och inte bara det, de spelades in så att också jag som jobbade samtidigt som de hölls kunde följa dem i efterhand. När jag använder Fronter i mitt dagliga värv är det värdefullt att kunna samla alla dokument, inlämningar, länkar, nyheter med mera på ett och samma ställe. Det stora problemet med Fronter, och överhuvud taget datorer i undervisningen, så som jag upplever det är när jag har vuxenstuderande. De har ofta en mindre, ibland obefintlig, datorvana, och lärplattformen blir mer ett hinder än ett verktyg.

Tillbaka

Är nu tillbaka efter en arbetsveckas vistelse i norra Polen. Det är inte första gången jag besöker Bialogard, vilket kanske ger lite extra perspektiv på besöket. Vi här i Sverige diskuterar om eleverna skall ha egen dator i undervisningen eller inte, medan det är helt andra utmaningar som vårt södra grannland har. Men angående ambitionen på kunskapsstoffet ligger vi i lä. Jag har inlett ett samarbete med en programmeringslärare och fått tillfälle att sätta mig in i hur deras programmeringsundervisning gestaltar sig. Våra gymnasieungdomar kan läsa 200 poäng programmering, alltså knappt 200 timmar under hela sin gymnasietid. De polska ungdomarna läser 10 undervisningstimmar i veckan under ett år. Alltså mer än 250 klocktimmar. Polska lärare är dock hårt styrda av ministeriet, och kan i princip inte välja programmeringsspråk och dylikt själva. Tanken är att vi skall arbeta med en gemensam webbsida och att vi skall skriva en blogg som dokumenterar projektet. Återkommer med adresser.

En veckas frånvaro

Vecka 37 kommer jag att tillbringa i Bialogard i Polen, förhoppningsvis för att återvända med något spännande IKT-samarbete.

Hur socialt är 140 tecken?

Jag gjorde ett försök, men kunde verkligen inte när det kom till kritan. Skapa ett Twitterkonto alltså. Kalla mig gammal, mossig eller omodern, men jag kan verkligen inte hitta något som helst värde i att med 140 tecken tala om att jag sitter vid datorn, lagar middag eller klipper gräset (om man skulle lyckas kombinera gräsklippning med Twittring). Varför? Vem bryr sig? Mången person har gjort en Uusman, alltså dömt ut något som en dagsslända som visade sig bli revolutionerande. Men en liten slant vågar jag satsa på att inte alltför många Twittrar om ett år. I stället skapade jag mig en profil på ett socialt nätverk som jag sneglat lite på ett tag, nämligen LibraryThing. Precis som namnet antyder handlar det om böcker. Man kan lägga upp sitt eget bibliotek, söka på andras, tagga, recensera, skapa allsköns grupper och så vidare. I svenskundervisningen skulle man kunna uppmana elever att lägga upp en profil och där skriva recensioner, skapa diskussionsgrupper och så vidare. Dessutom skulle de kunna få kontakt med andra som läser / har läst samma bok. Än så länge har jag inte mer än börjat lägga in mina böcker, men tar det lite pö om pö. Jag återfinns som laalen.

Byta bokmärken

När jag var liten samlade jag frimärken och mina systrar bytte bokmärken. Föga anade jag då att jag vid fyrtio skulle börja byta bokmärken. Med Delicious kan man göra det på ett smidigt sätt, dock utan att det handlar om blomsterprydda änglar och dylikt. Detta är en typ tjänst som jag har varit nyfiken på och nu fått chansen att pröva, och det verkar, i stort sett, fungera. Det som inte fungerar är den side bar som skall visa taggar och bokmärken. Den vill att jag skall logga in trots att jag är inloggad. Och eftersom den tror att jag inte är inloggad visar den ingenting. Nyttan med tjänsten känns begränsad till min person. I jobbet har vi en lärplattform, och när jag skall delge länkar gör jag det där. Men personligen skulle jag kunna ha nytta av att inte behöva spara alla bokmärken vid en ominstallation, och jag är inte bunden till en dator. Jag har aldrig varit någon stor samlare av bokmärken på Internet, vilket gör att behovet av att tagga dem är begränsat. Däremot är det ju ett sätt att få tag på andra bra sidor med samma tagg. Som till exempel taggen "scifi" som bland annat numera finns på delicious.com/laalen.

Wikis i undervisningen

Jag vet de som i hög grad använder sig av wikis som examinationsform i gymnasieskolan. Och fördelarna är uppenbara. Allt sparas vilket gör att man kan gå tillbaka till det skrivna. Det finns en inbyggd versionshantering vilket är fantastiskt inte minst i samband med processkrivning. Och man måste tänka efter vad man skriver då det man skriver är offentligt. Det sistnämnda var dock det som blev en black om foten den enda gången som jag jobbat med wikis i undervisningen. Mina elever vågade helt enkelt inte skriva offentligt. Dessutom var det väldigt känsligt att gå in och redigera ett dokument som någon annan redan skrivit. Jag tror att man tidigt måste träna eleverna i kamratrespons och att skriva offentligt. Mer och mer av den text som produceras, produceras för Internetpublicering i bloggar, wikis och dylikt. Det borde uppmärksammas av lärare och läroboksförfattare i svenska. Nationella provet i svenska B på gymnasiet har ofta en provuppgift som går ut på att man skall skriva för en blogg. Men jobbar man med det innan?

Video i undervisningen

Att YouTube har tagit världen med storm har väl knappast undgått någon. Men det finns andra ställen för video på nätet. Microsoft har sitt Community Clips. Community Clips är en sajt för i första hand filmer inspelade från skärmen. Perfekt i undervisningen. Problemet är bara att kvaliteten inte är den bästa. Döm själv!

Ett bättre alternativ för instruktionsfilmer är att använda sig av Jing. Filmerna kan sedan sparas (för att exempelvis laddas upp på YouTube), eller automatiskt laddas upp på Screencast. Skilnaden i kvalitet är enorm! Jag bäddar inte in filmen Notepad_HelloWorld då den är svår att anpassa i storlek, men för jämförelsens skull finns här länken till Community Clips-filmen.

Delat dokument är dubbelt dokument?

Precis som pengar blir dokument på papper en alltmer sällsynt vara. Det antal dokument som man rent fysiskt håller i handen blir färre och färre till trädens fromma och skogsbolagens fasa. Fördelarna med detta är flera, en av de mest uppenbara är möjligheten att dela dokument med andra. Man kan kommentera och ändra, och hela tiden har man en automatisk versionshantering. I skolans värld betyder det att jag som lärare kan kommentera och rätta. Just Google Docs tycker jag inneburit problem. Kommentarerna i pratbubblor lyser med sin frånvaro. Men det stora problemet är att alla elever i en grupp måste ha ett Googlekonto, och det har de inte. Så länge skolan tillhandahåller en dator med Microsofts Officepaket kommer det att vara den rådande ordbehandlaren. Att sedan dokumenten ligger lagrade på Internet har naturligtvis sina fördelar och nackdelar. Dock anser jag att fördelarna överväger nackdelarna. Dokumenten finns kvar. Även när eleverna slutat. De kommer inte att vara kvar för evigt, men det är ju inte vanliga analoga uppsatser heller. Integritetsmässigt skulle det kunna vara ett bekymmer. Men en elevuppsats torde falla under offentlighetsprincipen, och därmed vara publik i alla fall. Alltså är problemet större för friskolorna än för de kommunala.

RSS - Riktigt Svårartad Snuttifiering

Vid flera tillfälle de senaste åren har jag försökt använda mig RSS-flöden, och lika ofta har jag slutat. Varför? Antagligen av samma anledning som papperstidningen för lång tid framåt kommer att vinna över e-tidningen; webben är inte lika anpassad för djupläsning. Kanske kommer läsplattorna att ändra på det, men i väntan på dem så är det inte samma känsla att läsa PDF-DN som pappersdito, även om det är tvunget ibland om man som jag bor ute på vischan. När jag har prenumererat på RSS-flöden så har det bara samlats en stor mängd rubriker som aldrig har blivit lästa, och jag har tröttnat. I stället har jag ett fåtal, väl beprövade, sajter som jag följer dagligen. Men även här smyger sig snuttifieringen in. Både New York Times och Frankfurter Allgemeine Zeitung har mycket bra hemsidor, men oftast läser jag också här mest rubrikerna, och kanske någon enstaka artikel. Antagligen hade det varit bättre om jag prenumererat på papperstidningarna.

Jag skall i detta inlägg ägna mig åt metabloggande, jag skall blogga om bloggande. Om detta är en utveckling eller inte är svårt att säga. På ett sätt är det en utveckling att jag överhuvud taget bloggar. Det har jag i princip aldrig gjort tidigare. Men samtidigt kan det ifrågasättas hur bloggandet i sig är en utveckling. Ofta handlar det mer om kvantitet än kvalitet. I Blogs in plain English sägs det att det 2007 fanns 70 miljoner bloggar. Det är en stor höstack att leta nålar i! Men visst finns det nålar som behövs, nålar som sticker djupt och rätt. Bloggar och relaterade fenomen spelar stor roll för demokratirörelser runt om i världen, i Iran och Burma, Kina och Egypten. På så sätt kan paralleller dras med den gryende tidningspressen på 1700- och 1800-talen. Till sist ger regimen upp censuren. Bloggen kan också ge direktinformation ofiltrerad av opinionsförmedlare, som exempelvis Carl Bildts blogg. Men har jag någon nytta av bloggar? De är kul att programmera, men svårare att skriva. Den nytta jag kan se är som dokumentation av något som andra kan ha nytta av. Men samtidigt är det ju fortfarande lite svävande vad som är en blogg. Självbenämnda bloggar som Politikerbloggen eller Utrikesbloggen kan vara väldigt nyttiga, men är mer nyhetskällor än bloggar i egentlig mening. Så, privata dagboksanteckningar intresserar mig inte. Men som oberoende informationskälla finns det mycket att hämta i den så kallade bloggosfären.

Web 2.0 och gruppidentitet

Web 2.0 handlar mycket om att underlätta kommunikation. En möjlig bieffekt av den explosionsartade utvecklingen av platser på Internet för kommunikation är möjligheten för, inte minst, ungdomar att stärka sin gruppidentitet. Helt plötsligt så består kontaktytan av likasinnade från hela världen. Det finns enorm potential i detta. Utmaningen består i att utnyttja detta i den lägre utbildningen. I den högre utbildningen, på universtitet och högskola, finns det ofta ett gemensamt mål och intresse från början. Grundskola och gymnasium är mer heterogent. John Seely Brown visar ett antal intressanta exempel på hur Internet positivt påverkat den högre utbildningen, främst i USA. Inför den stundande höstterminen går tankarna till hur detta skall kunna omsättas till svensk gymnasiekola, och helst att låta studierna bli en viktig gruppmarkör.

Den integritetsmedvetna generationen?

Under det senaste året har ordet integritet blivit ordet på var mans och kvinnas läppar. Om det inte har varit FRA-lagen man velat stoppa (eller som en del mer absurda debattörer menat, stoppa själva FRA) så har det varit IPRED. I båda fallen har hotet mot integriteten stått i fokus. Ja, i så pass hög grad att ett parti utan politik kommit in i EU-parlamentet. Men borde inte medvetenheten i så fall sträcka sig längre än så? FRA är en mycket liten spelare i sammanhanget. Minns någon konspiratoriskt lagd Echelon? Om man som jag bor mitt ute på landet så får man stå ut med att (pappers-)DN inte kommer på helgen. Således läste jag idag både dagens och lördagens tidning, och fick mig en rejäl dos artiklar om integritet, eller snarare farhågor kring integriteten. Två artiklar handlar om Google, dels Google ser dig av Stefan Lindberg och dels Google hälsar på av Håkan Lindgren (kan läsas i PDF-tidningen). Jag är inte konspiratoriskt lagd, men de som är det borde kanske ta upp detta jättebolag kanske till och med före svenska radiospanare? Som av en händelse kan man i dagens tidning också läsa en lång artikel om Aldous Huxleys Du sköna nya värld, och till och med jag börjar titta mig om. Nåväl, vart vill jag komma? Jo, att integritetstänkandet är väldigt begränsat när det väl kommer till kritan. Denna blogg ägs av Google. Varje gång jag använder ett betalkort registreras både vad jag köper, var jag gör det och när jag gör det. Varje övervakningskamera har någon, eller i alla fall något, i andra ändan. För att inte tala om alla webbkameror. Folk vänder ut och in på sig själva och andra på Bilddagboken och Facebook. Och mina elever tycker att det är den självklaraste sak i världen att använda personnumret som primärnyckel i en databas. Var är den seriösa debatten? Var kommer den in i skolan?

Web 2.0, en tioåring

Efter att ha börjat att titta på avsnittet om Webb 2.0 slog jag upp följande: "The term 'Web 2.0' was coined by Darcy DiNucci in 1999", Web 2.0 - Wikipedia, the free encyclopedia. 1999, det är alltså tioårsjubileum i år! Nu är väl Webb 2.0 mer en teori än en standard, men redan på mitt första lärarjobb just 1997 hade vi ett intranät med en Wikiartad struktur. Man kunde både skriva inlägg och editera redan skrivna. Nej, om man med Webb 2.0 menar den interaktiva, dynamiska, webben så är det en relativt gammal uppfinning. Vad jag tror har hänt är snarare att användarna dels har släppt spärrar mot att diskutera och publicera sig (plus att kunskapen om att publicera sig på Internet 1997 fortfarande var något som inte alla hade) och dels att den tekniska utvecklingen har varit enorm. Att MySpace och YouTube har uppstått beror ju i hög grad på att väldigt många människor idag har datorer som är snabba nog att både redigera och visa film på och som har en så snabb uppkoppling att man snabbt kan ladda ner ett filmklipp.

Datorns roll i skolan

Vad är datorns roll i dagens skola? Jag menar att man kan se den som antingen komplement eller ett substitut. Komplementet ligger i att datorn möjliggör/framtvingar kurser som inte hade varit möjliga utan den. Som exempel kan nämnas programmering, webbdesign eller CAD/CAM. Substitutet är datorn som ersättare av något annat, exempelvis skrivmaskinen, kalkylatorn eller biblioteket. Komplementet tillhör bara vissa elever i dagens (gymnasie-)skola, främst på teknikprgrammet. Substitutet vet man fortfarande inte riktigt vad man skall göra av. Det förekommer fortfarande att grundkursen i datorkunskap hålls av skrivmaskinslärare. Dessutom är det få elever som över huvudtaget läser den kursen. För att IT-kompetensen hos eleverna skall kunna höjas så måste de substitutionella IT-kunskaperna integreras i ordinarie undervisning mer och de kompletterande IT-kunskaperna måste spridas till fler elever.

Är det så här mina elever känner det när jag uppmanar dem att diskutera? Antagligen. Jag har experimenterat med att använda wiki som examinationsform, och blev förvånad när eleverna tyckte att det var jobbigt att skriva offentligt. Nåväl, jag har fått tillfälle att fundera över vad det är jag gör till vardags egentligen. Det är nog inte så att den skola jag arbetar på är ensam om att skaffa teknisk utrustning först och sedan fundera på vad nyttan är, förutom att det lockar elever. Rätt använt främjar IKT lärande. Men finns det någon undersökning som visar att elever som har haft god tillgång till datorer i skolan har bättre betyg än andra? Eller att elever som har haft god tillgång till datorer i skolan klarar eftergymnasiala studier bättre än andra? Eller att elever som har haft god tillgång till datorer i skolan får bättre jobb? Om inte de undersökningarna finns borde de göras.

Och så satt man där...

Och så satt man då där, och bloggade. Det var tjugofem år sedan som jag fick min första dator, men det dröjde tills nu, när det blev en examinationsuppgift i en IKT-kurs att skapa en blogg, som behovet uppstod.

En av de märkligaste effekterna av informationsboomen är den utsuddade gränsen mellan offentligt och privat. Jag tillhör dem som drar mig undan för att ringa ett mobiltelefonsamtal, och har aldrig ansett mig vara tillräckligt intressant för att världen skulle kunna tänkas ha ett behov av att ta del av vad jag skriver. I mars förra året avslutade jag mitt World of Warcraftkonto, delvis beroende på att den ständiga förväntan på att jag skulle finnas tillgänglig för kommunikation kändes jobbig. Jag har inget konto på face book, dock kanske mest för att inte drabbas av virus därifrån. Se där, nu har jag redan offentliggjort ett antal privata detaljer om mig själv.

Nåväl, man behöver ju inte vända ut och in på sitt privatliv bara för att man bloggar. I mitt arbete som lärare har jag visserligen aldrig bloggat, men vi använder en lärplattform för kommunikation. Och de nyheter som jag publicerar på lärplattformen är ju också ett slags bloggande. Att blogga är att bli en del av det offentliga samtalet, och härmed börjar min del av detta samtal.