En värld i utveckling

När jag för ganska exakt två år sedan loggade in i Second Life första gången så kan man sammanfatta känslan med ett ord: förvirring. Då jag 2007 fortfarande spelade World of Warcraft så kände jag mig vilsen i Second Life. Det fanns ingen som delade ut uppdrag och ingen som slogs. I stället för att ha tydliga val vart man kunde röra sig låg hela världen öppen, om man hade en aning om hur man skulle navigera utanför den lilla del som låg i närheten av Sveriges representation. Men jag förstod att här fanns potential. Egentligen är det väl det här, eller något liknande, som kommer att bli framtidens Internet? Människan strävar mot 3d. Att kunna vrida och vända på ett objekt i stället för att se en platt bild. Med vettiga googles skulle upplevelsen bli total.

Om jag hade haft mer tid skulle jag ha plockat fram min gamla avatar och sett om saker och ting var klarare idag, men i stället har jag tittat på några klipp om utbildningsmöjligheter i Second Life, och det verkar väldigt spännande! Det ser ut som om man verkligen har utnyttjat mediets potential, oavsett om det handlar om genteknik, cellbiologi eller en historisk vandring i Harlem. Synd att det inte gick att se klippet om biblioteket. Jag kan tänka mig att experimentera med detta i undervisningen. Språket kan vålla bekymmer dock... Trots att svenska ungdomar anses vara duktiga på engelska så blir det ändå lätt hämmade med ett främmande språk. Och så lär flera av dem som har försökt använda Second Life i undervisning ha stött på ett problem till; ungdomar tycker att grafiken är för dålig vilket gör att de tappar intresset. Det hade varit spännande att få ta del av fler erfarenheter av detta.