Lärplattformar

Lärplattformen är ett ovärderligt verktyg i modern utbildning. Som notorisk deistansstudent har jag kommit i kontakt med de flesta av de varianter som tas upp i kursmaterialet. Alla har sina för-och nackdelar. Ping Pong som jag för tillfället använder i denna KTH-kurs och på min mastersutbildning i Jönköping är kompetent, men är lite rörigt och svåröverblickbart. Mittuniversitetet, där jag läst en del programmeringskurser använder sig av WebCT, som har ett bra annonseringssystem, men annars känns lite amatörsmässigt. Det är konstigt med tanke på att det bygger på BlackBoard, ett system som jag använde för tio år sedan, när det var gratis. Jag tycker att man kan ställa olika krav på en lärplattform beroende på om kursen går på distans eller bedrivs i klassrummet. Bland det bästa jag har varit med om i fråga om distansstudier var en programmeringskurs i Luleå där alla föreläsningar skedde medelst Marratech. Och inte bara det, de spelades in så att också jag som jobbade samtidigt som de hölls kunde följa dem i efterhand. När jag använder Fronter i mitt dagliga värv är det värdefullt att kunna samla alla dokument, inlämningar, länkar, nyheter med mera på ett och samma ställe. Det stora problemet med Fronter, och överhuvud taget datorer i undervisningen, så som jag upplever det är när jag har vuxenstuderande. De har ofta en mindre, ibland obefintlig, datorvana, och lärplattformen blir mer ett hinder än ett verktyg.