Jag skall i detta inlägg ägna mig åt metabloggande, jag skall blogga om bloggande. Om detta är en utveckling eller inte är svårt att säga. På ett sätt är det en utveckling att jag överhuvud taget bloggar. Det har jag i princip aldrig gjort tidigare. Men samtidigt kan det ifrågasättas hur bloggandet i sig är en utveckling. Ofta handlar det mer om kvantitet än kvalitet. I Blogs in plain English sägs det att det 2007 fanns 70 miljoner bloggar. Det är en stor höstack att leta nålar i! Men visst finns det nålar som behövs, nålar som sticker djupt och rätt. Bloggar och relaterade fenomen spelar stor roll för demokratirörelser runt om i världen, i Iran och Burma, Kina och Egypten. På så sätt kan paralleller dras med den gryende tidningspressen på 1700- och 1800-talen. Till sist ger regimen upp censuren. Bloggen kan också ge direktinformation ofiltrerad av opinionsförmedlare, som exempelvis Carl Bildts blogg. Men har jag någon nytta av bloggar? De är kul att programmera, men svårare att skriva. Den nytta jag kan se är som dokumentation av något som andra kan ha nytta av. Men samtidigt är det ju fortfarande lite svävande vad som är en blogg. Självbenämnda bloggar som Politikerbloggen eller Utrikesbloggen kan vara väldigt nyttiga, men är mer nyhetskällor än bloggar i egentlig mening. Så, privata dagboksanteckningar intresserar mig inte. Men som oberoende informationskälla finns det mycket att hämta i den så kallade bloggosfären.

Web 2.0 och gruppidentitet

Web 2.0 handlar mycket om att underlätta kommunikation. En möjlig bieffekt av den explosionsartade utvecklingen av platser på Internet för kommunikation är möjligheten för, inte minst, ungdomar att stärka sin gruppidentitet. Helt plötsligt så består kontaktytan av likasinnade från hela världen. Det finns enorm potential i detta. Utmaningen består i att utnyttja detta i den lägre utbildningen. I den högre utbildningen, på universtitet och högskola, finns det ofta ett gemensamt mål och intresse från början. Grundskola och gymnasium är mer heterogent. John Seely Brown visar ett antal intressanta exempel på hur Internet positivt påverkat den högre utbildningen, främst i USA. Inför den stundande höstterminen går tankarna till hur detta skall kunna omsättas till svensk gymnasiekola, och helst att låta studierna bli en viktig gruppmarkör.

Den integritetsmedvetna generationen?

Under det senaste året har ordet integritet blivit ordet på var mans och kvinnas läppar. Om det inte har varit FRA-lagen man velat stoppa (eller som en del mer absurda debattörer menat, stoppa själva FRA) så har det varit IPRED. I båda fallen har hotet mot integriteten stått i fokus. Ja, i så pass hög grad att ett parti utan politik kommit in i EU-parlamentet. Men borde inte medvetenheten i så fall sträcka sig längre än så? FRA är en mycket liten spelare i sammanhanget. Minns någon konspiratoriskt lagd Echelon? Om man som jag bor mitt ute på landet så får man stå ut med att (pappers-)DN inte kommer på helgen. Således läste jag idag både dagens och lördagens tidning, och fick mig en rejäl dos artiklar om integritet, eller snarare farhågor kring integriteten. Två artiklar handlar om Google, dels Google ser dig av Stefan Lindberg och dels Google hälsar på av Håkan Lindgren (kan läsas i PDF-tidningen). Jag är inte konspiratoriskt lagd, men de som är det borde kanske ta upp detta jättebolag kanske till och med före svenska radiospanare? Som av en händelse kan man i dagens tidning också läsa en lång artikel om Aldous Huxleys Du sköna nya värld, och till och med jag börjar titta mig om. Nåväl, vart vill jag komma? Jo, att integritetstänkandet är väldigt begränsat när det väl kommer till kritan. Denna blogg ägs av Google. Varje gång jag använder ett betalkort registreras både vad jag köper, var jag gör det och när jag gör det. Varje övervakningskamera har någon, eller i alla fall något, i andra ändan. För att inte tala om alla webbkameror. Folk vänder ut och in på sig själva och andra på Bilddagboken och Facebook. Och mina elever tycker att det är den självklaraste sak i världen att använda personnumret som primärnyckel i en databas. Var är den seriösa debatten? Var kommer den in i skolan?

Web 2.0, en tioåring

Efter att ha börjat att titta på avsnittet om Webb 2.0 slog jag upp följande: "The term 'Web 2.0' was coined by Darcy DiNucci in 1999", Web 2.0 - Wikipedia, the free encyclopedia. 1999, det är alltså tioårsjubileum i år! Nu är väl Webb 2.0 mer en teori än en standard, men redan på mitt första lärarjobb just 1997 hade vi ett intranät med en Wikiartad struktur. Man kunde både skriva inlägg och editera redan skrivna. Nej, om man med Webb 2.0 menar den interaktiva, dynamiska, webben så är det en relativt gammal uppfinning. Vad jag tror har hänt är snarare att användarna dels har släppt spärrar mot att diskutera och publicera sig (plus att kunskapen om att publicera sig på Internet 1997 fortfarande var något som inte alla hade) och dels att den tekniska utvecklingen har varit enorm. Att MySpace och YouTube har uppstått beror ju i hög grad på att väldigt många människor idag har datorer som är snabba nog att både redigera och visa film på och som har en så snabb uppkoppling att man snabbt kan ladda ner ett filmklipp.

Datorns roll i skolan

Vad är datorns roll i dagens skola? Jag menar att man kan se den som antingen komplement eller ett substitut. Komplementet ligger i att datorn möjliggör/framtvingar kurser som inte hade varit möjliga utan den. Som exempel kan nämnas programmering, webbdesign eller CAD/CAM. Substitutet är datorn som ersättare av något annat, exempelvis skrivmaskinen, kalkylatorn eller biblioteket. Komplementet tillhör bara vissa elever i dagens (gymnasie-)skola, främst på teknikprgrammet. Substitutet vet man fortfarande inte riktigt vad man skall göra av. Det förekommer fortfarande att grundkursen i datorkunskap hålls av skrivmaskinslärare. Dessutom är det få elever som över huvudtaget läser den kursen. För att IT-kompetensen hos eleverna skall kunna höjas så måste de substitutionella IT-kunskaperna integreras i ordinarie undervisning mer och de kompletterande IT-kunskaperna måste spridas till fler elever.