Interaktiva tavlor

Jag har under ett läsår haft förmånen att arbeta med en interaktiv tavla, av modellen eBeam. Kursen jag hade var Webbdesign, DTR1210, och föreningen Webbdesign och interaktiv tavla var lycklig. Efter lite tillvänjning är det inte svårare att arbeta med en interaktiv tavla än med en vanlig dylik. Det går utmärkt att skriva som vanligt. Men det går ju också att spara det skrivna och lägga ut på lärplattformen efter lektionen, till både närvarande och frånvarande elevers fromma. Men tavlans verkliga styrka visar sig när man utnyttjar den i kombination med den dator som styr tavlan. Här kan man visa saker som vanligt på tavlan, exempelvis en html-editor, och lägga till anteckningar, och sedan spara alltihop, exempelvis som en PDF. En annan styrka ligger i att man från tavlan kan styra datorn, vilket innebär att man kan stå vid tavlan hela tiden. Om jag hade haft möjlighet att välja så hade jag inte valt en eBeamlösning. Jag är vänsterhänt, vilket kräver en viss teknik för att inte skymma sensorn som i detta fall var fast monterad i vänstra hörnet. Denna tavla krävde också projektor, vilket är störande, och också kan skymmas. Numera är tavlor med inbyggd skärm såpass billiga att det är ett mycket mer smakligt alternativ. Den enda fara jag ser med interaktiva tavlor är att de lätt blir beroendeframkallande.

Att arbeta i Bilda

Efter att ha ägnat lite tid åt Bildaoch den första förvirringen lagt sig så är det spontana omdömet om verktyget positivt. Jag är van vid att arbeta i Fronter. Skillnaderna är påtagliga. Fronter försöker simulera klassrummet. Det är just rum man skapar som man sedan fyller med innehåll. Strukturen i Bilda är mer intuitiv då den mer liknar datorns mappstruktur. Att lägga till objekt i Bilda var enkelt, och förfarandet påminner om Fronters. Jag valde att bädda in videosekvenserna i HTML-koden i stället för att ladda upp dem. Fördelen med det är att skolans server inte belastas vare sig trafik- eller utrymmesmässigt. Nackdelen är att man är beroende av en tredjepartsleverantör, i detta fall Screencast. Ett problem jag drabbades var att en mapp som jag skapade, fyllde med innehåll och sedan raderade inte ville försvinna. Möjligtvis kan det ha varit så att det var det första jag gjorde, så att jag kanske glömde att publicera? Nåväl, nu är mappen Referat återskapad och strukturen blir tydligare om jag har kvar den. Att göra en inlämningsuppgift i Bilda är smidigare än i Fronter. På det hela taget känns Bilda som en bra och lättanvänd lärplattform.

Lärplattformar

Lärplattformen är ett ovärderligt verktyg i modern utbildning. Som notorisk deistansstudent har jag kommit i kontakt med de flesta av de varianter som tas upp i kursmaterialet. Alla har sina för-och nackdelar. Ping Pong som jag för tillfället använder i denna KTH-kurs och på min mastersutbildning i Jönköping är kompetent, men är lite rörigt och svåröverblickbart. Mittuniversitetet, där jag läst en del programmeringskurser använder sig av WebCT, som har ett bra annonseringssystem, men annars känns lite amatörsmässigt. Det är konstigt med tanke på att det bygger på BlackBoard, ett system som jag använde för tio år sedan, när det var gratis. Jag tycker att man kan ställa olika krav på en lärplattform beroende på om kursen går på distans eller bedrivs i klassrummet. Bland det bästa jag har varit med om i fråga om distansstudier var en programmeringskurs i Luleå där alla föreläsningar skedde medelst Marratech. Och inte bara det, de spelades in så att också jag som jobbade samtidigt som de hölls kunde följa dem i efterhand. När jag använder Fronter i mitt dagliga värv är det värdefullt att kunna samla alla dokument, inlämningar, länkar, nyheter med mera på ett och samma ställe. Det stora problemet med Fronter, och överhuvud taget datorer i undervisningen, så som jag upplever det är när jag har vuxenstuderande. De har ofta en mindre, ibland obefintlig, datorvana, och lärplattformen blir mer ett hinder än ett verktyg.

Tillbaka

Är nu tillbaka efter en arbetsveckas vistelse i norra Polen. Det är inte första gången jag besöker Bialogard, vilket kanske ger lite extra perspektiv på besöket. Vi här i Sverige diskuterar om eleverna skall ha egen dator i undervisningen eller inte, medan det är helt andra utmaningar som vårt södra grannland har. Men angående ambitionen på kunskapsstoffet ligger vi i lä. Jag har inlett ett samarbete med en programmeringslärare och fått tillfälle att sätta mig in i hur deras programmeringsundervisning gestaltar sig. Våra gymnasieungdomar kan läsa 200 poäng programmering, alltså knappt 200 timmar under hela sin gymnasietid. De polska ungdomarna läser 10 undervisningstimmar i veckan under ett år. Alltså mer än 250 klocktimmar. Polska lärare är dock hårt styrda av ministeriet, och kan i princip inte välja programmeringsspråk och dylikt själva. Tanken är att vi skall arbeta med en gemensam webbsida och att vi skall skriva en blogg som dokumenterar projektet. Återkommer med adresser.

En veckas frånvaro

Vecka 37 kommer jag att tillbringa i Bialogard i Polen, förhoppningsvis för att återvända med något spännande IKT-samarbete.