Hur socialt är 140 tecken?

Jag gjorde ett försök, men kunde verkligen inte när det kom till kritan. Skapa ett Twitterkonto alltså. Kalla mig gammal, mossig eller omodern, men jag kan verkligen inte hitta något som helst värde i att med 140 tecken tala om att jag sitter vid datorn, lagar middag eller klipper gräset (om man skulle lyckas kombinera gräsklippning med Twittring). Varför? Vem bryr sig? Mången person har gjort en Uusman, alltså dömt ut något som en dagsslända som visade sig bli revolutionerande. Men en liten slant vågar jag satsa på att inte alltför många Twittrar om ett år. I stället skapade jag mig en profil på ett socialt nätverk som jag sneglat lite på ett tag, nämligen LibraryThing. Precis som namnet antyder handlar det om böcker. Man kan lägga upp sitt eget bibliotek, söka på andras, tagga, recensera, skapa allsköns grupper och så vidare. I svenskundervisningen skulle man kunna uppmana elever att lägga upp en profil och där skriva recensioner, skapa diskussionsgrupper och så vidare. Dessutom skulle de kunna få kontakt med andra som läser / har läst samma bok. Än så länge har jag inte mer än börjat lägga in mina böcker, men tar det lite pö om pö. Jag återfinns som laalen.

Byta bokmärken

När jag var liten samlade jag frimärken och mina systrar bytte bokmärken. Föga anade jag då att jag vid fyrtio skulle börja byta bokmärken. Med Delicious kan man göra det på ett smidigt sätt, dock utan att det handlar om blomsterprydda änglar och dylikt. Detta är en typ tjänst som jag har varit nyfiken på och nu fått chansen att pröva, och det verkar, i stort sett, fungera. Det som inte fungerar är den side bar som skall visa taggar och bokmärken. Den vill att jag skall logga in trots att jag är inloggad. Och eftersom den tror att jag inte är inloggad visar den ingenting. Nyttan med tjänsten känns begränsad till min person. I jobbet har vi en lärplattform, och när jag skall delge länkar gör jag det där. Men personligen skulle jag kunna ha nytta av att inte behöva spara alla bokmärken vid en ominstallation, och jag är inte bunden till en dator. Jag har aldrig varit någon stor samlare av bokmärken på Internet, vilket gör att behovet av att tagga dem är begränsat. Däremot är det ju ett sätt att få tag på andra bra sidor med samma tagg. Som till exempel taggen "scifi" som bland annat numera finns på delicious.com/laalen.

Wikis i undervisningen

Jag vet de som i hög grad använder sig av wikis som examinationsform i gymnasieskolan. Och fördelarna är uppenbara. Allt sparas vilket gör att man kan gå tillbaka till det skrivna. Det finns en inbyggd versionshantering vilket är fantastiskt inte minst i samband med processkrivning. Och man måste tänka efter vad man skriver då det man skriver är offentligt. Det sistnämnda var dock det som blev en black om foten den enda gången som jag jobbat med wikis i undervisningen. Mina elever vågade helt enkelt inte skriva offentligt. Dessutom var det väldigt känsligt att gå in och redigera ett dokument som någon annan redan skrivit. Jag tror att man tidigt måste träna eleverna i kamratrespons och att skriva offentligt. Mer och mer av den text som produceras, produceras för Internetpublicering i bloggar, wikis och dylikt. Det borde uppmärksammas av lärare och läroboksförfattare i svenska. Nationella provet i svenska B på gymnasiet har ofta en provuppgift som går ut på att man skall skriva för en blogg. Men jobbar man med det innan?

Video i undervisningen

Att YouTube har tagit världen med storm har väl knappast undgått någon. Men det finns andra ställen för video på nätet. Microsoft har sitt Community Clips. Community Clips är en sajt för i första hand filmer inspelade från skärmen. Perfekt i undervisningen. Problemet är bara att kvaliteten inte är den bästa. Döm själv!

Ett bättre alternativ för instruktionsfilmer är att använda sig av Jing. Filmerna kan sedan sparas (för att exempelvis laddas upp på YouTube), eller automatiskt laddas upp på Screencast. Skilnaden i kvalitet är enorm! Jag bäddar inte in filmen Notepad_HelloWorld då den är svår att anpassa i storlek, men för jämförelsens skull finns här länken till Community Clips-filmen.

Delat dokument är dubbelt dokument?

Precis som pengar blir dokument på papper en alltmer sällsynt vara. Det antal dokument som man rent fysiskt håller i handen blir färre och färre till trädens fromma och skogsbolagens fasa. Fördelarna med detta är flera, en av de mest uppenbara är möjligheten att dela dokument med andra. Man kan kommentera och ändra, och hela tiden har man en automatisk versionshantering. I skolans värld betyder det att jag som lärare kan kommentera och rätta. Just Google Docs tycker jag inneburit problem. Kommentarerna i pratbubblor lyser med sin frånvaro. Men det stora problemet är att alla elever i en grupp måste ha ett Googlekonto, och det har de inte. Så länge skolan tillhandahåller en dator med Microsofts Officepaket kommer det att vara den rådande ordbehandlaren. Att sedan dokumenten ligger lagrade på Internet har naturligtvis sina fördelar och nackdelar. Dock anser jag att fördelarna överväger nackdelarna. Dokumenten finns kvar. Även när eleverna slutat. De kommer inte att vara kvar för evigt, men det är ju inte vanliga analoga uppsatser heller. Integritetsmässigt skulle det kunna vara ett bekymmer. Men en elevuppsats torde falla under offentlighetsprincipen, och därmed vara publik i alla fall. Alltså är problemet större för friskolorna än för de kommunala.

RSS - Riktigt Svårartad Snuttifiering

Vid flera tillfälle de senaste åren har jag försökt använda mig RSS-flöden, och lika ofta har jag slutat. Varför? Antagligen av samma anledning som papperstidningen för lång tid framåt kommer att vinna över e-tidningen; webben är inte lika anpassad för djupläsning. Kanske kommer läsplattorna att ändra på det, men i väntan på dem så är det inte samma känsla att läsa PDF-DN som pappersdito, även om det är tvunget ibland om man som jag bor ute på vischan. När jag har prenumererat på RSS-flöden så har det bara samlats en stor mängd rubriker som aldrig har blivit lästa, och jag har tröttnat. I stället har jag ett fåtal, väl beprövade, sajter som jag följer dagligen. Men även här smyger sig snuttifieringen in. Både New York Times och Frankfurter Allgemeine Zeitung har mycket bra hemsidor, men oftast läser jag också här mest rubrikerna, och kanske någon enstaka artikel. Antagligen hade det varit bättre om jag prenumererat på papperstidningarna.