Tillgänglighetsrevolution

Jag har insett att jag har missat en revolution. Internets intåg i biblioteksvärlden har skett utan min vetskap och när jag nu återigen är kund hos universitetsbibiloteken sitter jag förstummad. Enorma mängder material finns bara några knapptryck bort, allt från enskilda artiklar till hela avhandlingar. Gigantiska biblioteksdatabaser står till mitt förfogande via min dator. Och finns det inte on line kan jag beställa det och få det hemskickat. Materialet kring informationssökning på KTH:s hemsida var ett bra komplement till de genomgångar jag fått på Jönköpings högskolebibliotek. Men med mängden material ökar snårigheten. När jag senast behövde slå i universitetsbibliotekets databas kändes tusen träffar på ett ämne som oöverstigligt. Det krävs större kunnighet idag för att hitta det man söker. Men det finns en rejäl chans att det finns där ute någonstans!

Digitala presentationer

Jag har länge arbetat med digitala presentationer i form av Power Points, och det har fungerat utmärkt. Framför allt är Power Point ett utmärkt verktyg när man skall visa bilder för en klass. Detta har jag främst utnyttjat i svenskan, där jag använder Power Points i B-kursen för att introducera en ny litterturhistorisk epok. Nu har jag gjort om min presentation av renässansens upptäckter till ett Prezibildspel. Jag vet inte om detta är det ultimata användningsområdet, men jag tycker att det fungerar ganska bra. Det blir mer liv än i en Power Pointpresentation (även om jag saknar bildmanipuleringsverktygen i Office 2007) utan att bli lika hysteriskt som när man använder animationer i Power Point. För att klargöra samband bör Prezi fungera utmärkt och jag kommer att fortsätta experimentera med det.

Mobiltelefon i skolan

Mobiltelefonen är ett fantastiskt verktyg i många sammanhang, men i skolan har den ett begränsat värde. Det stora problemet är att flertalet tjänster kostar pengar, och skolan skall, och bör, vara kostnadsfri. Som lärare kan jag inte kräva att eleverna skall lägga pengar på samtal, podcasting, bloggande, MMS:ande, SMS:ande eller surfande. Än mindre att de skall skaffa en mobiltelefon om de inte redan har det. Även GPS-funktionen kräver ofta att man är uppkopplad mot Internet, och således betalar. Kameran är förvisso gratis och kan kanske någon gång komma till användning. Men normalt kan skolan tillhandahålla kamera, både för stillbild och video, när det behövs. Så den dag som alla elever har mobiltelefon, och den kanske redan är här, och användandet av telefonens tjänster inte kostar eleverna något extra, och den dagen ligger nog längre in i framtiden, så kommer jag inte att lägga upp min undervisning efter mobiltelefonen.

Spel i undervisningen

Problemet med att använda spel i undervisningen är att datorspel inte är gjorda för undervisning utan för underhållning. Naturligtvis behöver det inte innebära ett problem i sig, men några aspekter på det hela är ofrånkomliga. För det första tiden. Ett spel skall ta lång tid att spela, annars går det inte att sälja. Det är svårt att göra något över huvud taget i World of Warcraft om man har mindre tid än en timme på sig, och det har man sällan i skolan. Den andra aspekten är priset. En licens kostar ganska mycket pengar. Den tredje aspekten är den pedagogiska. Åtminstone jag har svårt att bli övertygad av filmen från Illinois State University. Att använda WoW i matematik och nationalekonomi som det talas om i filmen känns mest krystat. Nej, jag tror definitivt att spel kan vara nyttiga i undervisningen. SIDA:s spel Zenit, som tyvärr är nerlagt numera, är ett utmärkt exempel. Skolan skulle behöva fler spel, inte minst simuleringar, som illustrerade och fördjupade böckernas kunskaper, men tyvärr är nog svenska ett för litet språk för att det skall vara ekonomiskt intressant att utveckla spel på svenska anpassade för svensk skola.

En värld i utveckling

När jag för ganska exakt två år sedan loggade in i Second Life första gången så kan man sammanfatta känslan med ett ord: förvirring. Då jag 2007 fortfarande spelade World of Warcraft så kände jag mig vilsen i Second Life. Det fanns ingen som delade ut uppdrag och ingen som slogs. I stället för att ha tydliga val vart man kunde röra sig låg hela världen öppen, om man hade en aning om hur man skulle navigera utanför den lilla del som låg i närheten av Sveriges representation. Men jag förstod att här fanns potential. Egentligen är det väl det här, eller något liknande, som kommer att bli framtidens Internet? Människan strävar mot 3d. Att kunna vrida och vända på ett objekt i stället för att se en platt bild. Med vettiga googles skulle upplevelsen bli total.

Om jag hade haft mer tid skulle jag ha plockat fram min gamla avatar och sett om saker och ting var klarare idag, men i stället har jag tittat på några klipp om utbildningsmöjligheter i Second Life, och det verkar väldigt spännande! Det ser ut som om man verkligen har utnyttjat mediets potential, oavsett om det handlar om genteknik, cellbiologi eller en historisk vandring i Harlem. Synd att det inte gick att se klippet om biblioteket. Jag kan tänka mig att experimentera med detta i undervisningen. Språket kan vålla bekymmer dock... Trots att svenska ungdomar anses vara duktiga på engelska så blir det ändå lätt hämmade med ett främmande språk. Och så lär flera av dem som har försökt använda Second Life i undervisning ha stött på ett problem till; ungdomar tycker att grafiken är för dålig vilket gör att de tappar intresset. Det hade varit spännande att få ta del av fler erfarenheter av detta.

e-möten

E-möten kan definitivt spela en roll. I framför allt distansutbildningar kan e-mötet överbrygga avståndet utan att man behöver genomföra en fysisk resa. I det vanliga värvet finns däremot ingen anledning att använda e-möten, möjligtvis om en elev skulle drabbas av långvarig sjukdom och skulle behöva uppdateras på distans. Jag har testat flera system, men det som har imponerat mest är Marratech, som jag till och med har haft en muntlig tenta i. Det går att använda video, naturligtvis ljud, dela virtuell whiteboard, ja, även skrivbord. Det finns en gratisversion om man inte är fler än tre deltagare. Microsofts variant är däremot inte stabil. Den enda gången jag använt den fick vi gå över till telefonkonferens, och då var ändå Microsoft som initierat mötet. Och visst finns det alltid en risk med tekniken, och man är mer beroende av den i en e-konferens än i en klassrumssituation. Men i det samarbete som är inlett med Polen så kommer e-mötet att vara en viktig pusselbit, och vi kommer att använda Marratech.